pelota stockholm

Att vår sport aldrig kommer att bli stor i Sverige råder det ingen tvekan om. Den är ju i princip okänd här, och är nog i sanningens namn lite för avvikande för att någonsin slå igenom. Ett annat problem är att det känns när man spelar. Och då menar jag inte att det känns kul och så, vilket det givetvis också gör, utan att det känns i kroppen. Vi fick alla bita ihop lite första gången och vi undrade många gånger om vi verkligen gjorde rätt. Men när nybörjartiden var avklarad och vi själva lärt oss slagteknik och hur man bygger skydden så återstod bara glädjen över att få spela en av världens roligaste sporter (enligt mej själv då så klart ).

Ofta när man spelar någon sport har jag kommit på mej själv med att efter en misslyckad boll stå och fånglo på mitt racket eller klubba, vända och vrida lite på den, som om jag undermedvetet vill markera för min motståndare att det är mitt verktyg det är fel på, och inte på mej. Samma sak händer ibland fortfarande, men man blir inte lika ursäktad när resultatet blir att det är ens egna händer man blänger på.

Det mest fantastiska med vår sport är nog just precis det. Det är man själv som är verktyget, och det är bara ens egen kropp man kan skylla på när det går fel, eller le över när man vinner.

Det finns sporter över hela världen som går ut på att slå en boll mot en väg genom att bara använda händerna. Baskien har pelota mano, Irland har gaelic handball, runt valencia spelas valencisk pelota, i holland finns frisisk handboll och även i USA finns en variant av handball som har utvecklats ur dom europeiska varianterna.

Under senare år har man försökt hitta ett gemensamt regelverk så att alla utövare av dom här olika sporterna, som i sig allihop är små idrotter, skall kunna göra upp i ett världsmästerskap tillsammans. Alla tävlar under säsongerna i sina respektive sporter, men VM avgörs i så kallad one-wall handball, och reglerna är enkla. En vägg, en boll, och den som inte träffar väggen förlorar poängen.

Som vanligt vinner så klart USA, med det baskiska laget som god tvåa.

Jai Alai är baskiska ord, och betyder ungefär "munter festival". Det är kanske inte precis vad man normalt associerar med sporten som är känd som världens snabbaste bollsport, men namnet kommer av att man bara brukade spela efter kyrkomässor eller vid andra stora högtider.

Någon gång i början av förra århundradet tog sig sporten över atlanten och började så sakta bli populär i Amerika. En anledning att den under modern tid vuxit sig förhållande vis stor i förhållande till sin egen historia, är att amerikanerna snabbt tog till sig den baskiska traditionen att spela om pengar runt matcherna. Detta skapade dock en del förändringar i sporten. Traditionellt spelas den nämligen oftast mellan två lag med en eller två personer i varje; men i USA uppstod ett nytt spelsystem där åtta lag åt gången tävlar i en match. Två lag spelar om en poäng, och det förlorande laget går av banan och sätter sig för att vänta på sin tur medan nästa lag gör upp om en ny poäng med de tidigare vinnarna.

Spelplanen kallas frontón, och är över 50 meter lång. Väggen längst fram, den som alla bollar måste studsa mot, är gjord av granit. Det krävs, eftersom de stenhårda bollarna annars slår sönder väggen.